Ett unikt historiskt bilddokument.
RÄTTVIKSDRÄKTEN 1829
Rättviksmålning på papper av okänd konstnär. Den finns i arkivet på Funäsdalens gammelgård.
Foto Raine Mickels 1991.
Texten på bilden lyder: Jag tror at wi kåmmer pasjämt nog till samman Ringgningen, lassä.
Målningen som är daterad 1829 visar tre män och två kvinnor som är på väg till Rättviks kyrka. Den nämns av Svante Svärdström i hans uppsats om Rättviksmåleriet i Rättviksboken, del III.
Vad som är så oerhört spännande med denna målning är, att människorna är avbildade i Rättviksdräktens kyrkdräkt för större högtidsdagar på vintern. Denna dräktskildring gör målningen fullständigt unik. Konstnären har återgivit kyrkdräkten in i minsta detalj.
Mest troligt är, att gruppen är på väg till julottan.
Männen är klädda i kyrkhatt med röda hattgrimmor, dvs utsmyckningen runt hattarnas kullar.
De har päls, och utanpå denna den svarta rocken. Man ser deras blå ”livstittjen” med en mängd prydnadsknappar. Livstittjet knäpps med hyskor och hakar, och knapparna är bara ”til lyst”. Utanpå har de det breda sirade läderbältet runt livet.
Hon är klädd i ”stjinntria” med svart ”utanåtria”. Utanåtria användes under vinterhalvåret endast på juldagen, och på påskdagen om det var kallt. Alla andra söndagar användes enbart skinntröjan till kyrkan.
Under vänster arm har hon psalmboken inlindad i bokklädet. Hon har den gröna högtidskjolen. Den är plisserad i breda veck. Fram till mitten av 1800-talet var kyrkkjolarna alltid plisserade, ”passade”.
Man ser förklädesbandens öglor, så det är inte ”breddan” som syns, utan det lösa förklädet.
Det kan vara det hemvävda förkläde som så småningom utvecklades till att bli i det närmaste helrött. De äldsta bevarade förklädena är emellertid tvärrandiga, och betydligt mera dämpade i färgerna.
Kvinnan har slutligen vida röda strumpor, och skor med klack under foten och spetsiga utsirade plösar.
Den andra kvinnan är ogift. Hon är klädd i högtidsdräktens ”lönn-” eller ”siltjesätta”.
Under hättan har hon knytningstimpen. Tittar man noga ser man, att framkanten på timpen är uddig. Det är alltså inte en ”slättimp”. I nacken rosett.
Hon har samma typ av förkläde som den gifta kvinnan, men kjolen är blå. Också den är ”passad” i breda veck.
Denna skildring av sin hembygd har en okänd Rättvikskarl på arbetsvandring i Härjedalen målat år 1829, och därmed gett oss nutida betraktare en ögonblicksbild från en längesedan svunnen epok.
Brackorna är av skinn eller vit vadmal. Strumporna är vida över smalbenen, och skorna har de typiska korta och breda plösarna.
Kvinnan närmast bakom männen är gift. Hon har sin ”kärringatt” på sig. Den är så detaljerat återgiven att man ser vecken och hattbandet som är virat ett varv runt huvudet. Till och med ”littjan” i nacken syns.